Sista veckan på LIA:n, dags för avslut och sammanfattning. Den trotsiga tidsoptimisten i mig vill dock protestera och säga; ”Men hallå där, inte kan det väl vara slut redan? Vänta lite, jag ska bara…” Det är fånigt jag vet. Och det leder ju heller ingen vart. Nä, lika bra att istället klokt och vuxet acceptera att tolv veckor nu snart är slut. Hur tråkigt det är må vara.
Men samtidigt slår det mig; tänk om detta faktiskt inte alls är slutet? Tänk om det bara är en riktigt lovande början…? Det pirrar till i magen av förväntan, men först: ett försök att sammanfatta. Mina tolv veckor som Hyvääs första praktikant. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag börjar från början – med mitt varför.
You got me at social hållbarhet
Som jag skrev i mitt första inlägg så drogs jag till Hyvääs nisch kring normkreativ kommunikation. Jag skulle kunna mala på hur länge som helst om varför just detta känns så angeläget. Men till syvende och sist så handlar det om inkludering, i såväl ord som i handling. Att vilja utmana det som är, att kunna bli något mer. Om social hållbarhet.
Jag tänker att företag som Hyvää går före och visar vägen. Så att vi andra kan hänga på. De är viktiga, på så många sätt; som kunskapsbärare, som inspiratörer, som en spark i baken. Att jag nu fått vara en liten del av det känns såklart storslaget. Och väldigt, väldigt inspirerande.
Världen behöver en gigantisk släng av mer normkreativitet tänker jag. Sådär i största allmänhet. För olikheter berikar ju, på så himla många sätt. Det återstår nu bara att fundera över, hur just jag ska hitta min framtida plats i det arbetet. En får se…
Skriva, analysera och frilansande
Ok, men exakt vad har jag då pysslat med under de här veckorna kan man ju undra? Svaret på den frågan är nog; ”en himla massa olika saker…”
- Jag ville skriva – jag fick skriva.
- Jag ville analysera – jag fick analysera.
- Jag ville veta mer om frilanslivet – Maria delade generöst med sig av alla sina erfarenheter.
Jag har bloggat, postat inlägg i sociala kanaler och korrekturläst texter. Jag har tillverkat kundundersökningar och gjort research om tillgängliga rapportformat för SCB. Analyserat och spånat fram förslag till en ny digital strategi för Hyvääs digitala kanaler har jag också hunnit med. Och föreläst, för ett gäng blivande webbredaktörer på Poppius! (Om än på ett litet hörn, men i alla fall..). Och såklart, en massa annat…
Som grädde på moset har jag under de här veckorna också blivit en fena på det här med distansjobb. Jag erkänner; att få ordning på all planering och struktur tog lite extra kraft där i början. Men väl på plats så flöt det på. Riktigt, riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.
Jag vet nu att när jag får styra min arbetstid, och anpassa den efter MINA behov. Då blir jag också mer effektiv, mer kreativ. Det är då jag blir som allra bäst helt enkelt. Och jag får också mer tid över till sånt där annat viktigt. Som att ta hand om mig själv, och andra. En win-win alltså, för alla inblandade. Halleluja.
Span på framtidens arbetsliv
Just detta med anpassning efter behov och distansjobb blev en viktig insikt för mig. Och i dessa Corona-tider kanske också fler har blivit varse just detta? I alla fall de som nu fått möjligheten att arbeta mer platsoberoende. (Månne blir detta en liten parentes i den här LIA- sammanfattningen, men håll ut).
Det passar kanske inte alla, och såklart är det inte heller svaret på all världens problem. Men att tillföra mer flexibilitet i arbetslivet (exempelvis genom möjligheten att jobba mer platsoberoende), skulle mycket väl kunna vara ett exempel på, hur man framledes kan anpassa och omforma arbetslivet tänker jag. Till att bli mer inkluderande. Så att fler kan komma till sin rätt.
För på en traditionell arbetsplats ställs idag många osynliga krav. Som att obehindrat kunna prata om vädret på fikarasten, delta i långa möten utan tydlig agenda, eller vara produktiv i ett öppet kontorslandskap. Saker som de flesta kanske inte upplever som krav, men som för andra utgör enormt stora hinder. En del individer är som mest produktiva på kvällen, men tvingas ändå till kontoret kl. 8. Andra har svårt att passa tider eller ta emot instruktioner, inte på grund av lathet eller sämre vetande, utan för att vi alla helt enkelt inte är stöpta i samma form.
I min värld är lösningen enkel; vi måste så långt det är möjligt kunna anpassa formen efter individen, istället för tvärtom. Betänk all fantastisk mänsklig potential som då bättre skulle kunna tas tillvara. Potential som nu ligger slumrande, helt i onödan. För mig är detta normkreativitet och inkludering i praktiken. Tänkvärt, eller hur?
Men åter till LIA-sammanfattningen…
Ett avslut och en början
Avslutningsvis vill jag såklart lyfta fram och ära Maria. Som under dessa veckor varit en fantastisk handledare (smörigt kanske, men det kan inte hjälpas!). Hon har utmanat mig, stöttat mig och gett mig konstruktiv feedback – allt på samma gång. Vi har diskuterat diverse världsproblem, utbytt erfarenheter, och så har vi skrattat mycket tillsammans. Mest på digital väg, men ett par fysiska möten hann vi också med, innan Corona slog till.
Inte för en sekund ångrar jag att Hyvää blev platsen för min sista LIA. Jag hoppas och tror att detta är början på något mer, både professionellt och vänskapligt. Och inom sinom tid, post-Corona så att säga, styr jag åter min kosa mot huvudstaden. För en återträff IRL. Det ser jag väldigt mycket fram emot!
Stort tack Maria och Hyvää!
Nu känner jag mig lite mer redo. För vad som komma skall.
Bring it on!
//Susanne Argus, digital kommunikatör, med en yrkesexamen klar i maj.
