Kategoriarkiv: Sociala medier

Facebook-uppdateringen som ger skrämselhicka

Facebook-uppdatering för snabba svar

Facebook har lanserat en ny funktion som kommer att visa vilka som svarar snabbt på meddelanden – med en grön symbol på sidan. Du måste besvara meddelanden inom loppet av fem minuter och det måste ske på 90 procent av alla meddelanden. ”Bort med trötta företag, länge leve tvåvägskommunikation!” skriver Johanna Lindskog Lindell på Resumé.

Jag håller med Johanna Lindskog Lindell i sak. Men hur ska alla organisationer som har en närvaro på Facebook klara av att leva upp till denna leverans? Det snabba svaret är; det räcker inte med en sociala medie-ansvarig!

Ni måste ha ett gäng som svarar på frågor. Förmodligen har ni redan en kundtjänst eller medlemsservice som skulle kunna göra detta. Eller så sätter ni ett team att svara på just sociala medier. Det finns flera vägar. Men det viktiga är att organisera upp det!

Hållbart sociala medie-arbete

Jag har tidigare bloggat om hur ni skapar en hållbar sociala medie-strategi. Detta för att inte bränna ut kommunikatör efter kommunikatör. Och om ni ska lyckas få den där gröna pluppen och behålla den, blir en hållbar sociala medie-strategi själva nyckeln.

Det är också vettigt att ha ett bra sociala medie-verktyg som gör det enklare att hålla koll på vilka meddelanden som svarats av vem. Sådana finns det en hel drös av, och jag guidar er gärna genom den djungeln under hösten.

Tills dess; lycka till och må bäste organisation få en grön svarssymbol!

/Maria Niemi

Så skapar du en hållbar sociala medie-strategi

Klockan närmar sig tre på eftermiddagen en fredag. Du ska ta din sista kaffe och sen lämna. Kanske har du barn att hämta. Eller så ska du möta upp några kompisar på stan för att käka indiskt. Du längtar helt enkelt efter att ta helg. Samtidigt vet du att de målgrupper du jobbar med att kommunicera med snarare tänker tvärtom. De tänker inte att du och er organisation ska gå på AW eller åka till Kolmården med kidsen. Det är nu de har tid och ork att kontakta er, med alla de där synpunkterna och klagomålen som de gått och tänkt på under veckan.

Det här dilemmat börjar bli allt mer vanligt för kommunikatörer som jobbar med sociala medier. Enligt Mainstreethost är fredagskvällar de mest populära att spendera på Facebook, samtidigt som den viktigaste faktorn för framgång i sociala medier är svarstiden.

Svarstiden är allt

Ja, du läste rätt. Svarstiden är viktigast för människor. Det behöver inte vara ett fulländat svar. Men människor vill bli sedda och hörda, och blir glada över ett ”Vi återkommer till dig inom XX minuter/timmar” så länge den återkopplingen sker snabbt. Det tipsar Johanna Lindskog Lindell på Resume. Mer än hälften förväntar sig ett svar inom en timme på Twitter.

Hur blir det hållbart?

Okej, så hur ska ni kunna förena att era målgrupper förväntar sig någon sorts återkoppling inom en timme, samtidigt som du – en av få eller kanske den enda sociala medie-kommunikatören i er organisation – behöver tid för återhämtning. Och din rättmätiga ledighet – du har trots allt bara betalt för en viss arbetstid.

Jag blev intervjuad om just detta problem av Sveriges Kommunikatörer under rubriken Kommunikatören – alltid tillgänglig, aldrig ledig? Jag har själv i stort sett helt själv rattat sociala medierna för en av Sveriges största organisationer under flera år, utan jourersättning eller någon att byta av med.

Eftersom nästan alla inlägg kommer under helgerna blev det allt oftare en ångestfylld känsla att starta måndagsmorgonen med att se all kritik och alla synpunkter som kommit in, och dessutom härsknat till ytterligare på grund av bristen på svar. Det ledde till att jag började läsa av kanalerna även under helger för att minska risken för hemska måndagar.

Dessutom började det bli oundvikligt att märka av vad som hände, eftersom jobbrelaterade diskussioner kunde dyka upp i mina privata flöden. Jag upptäckte till exempel en av de största dreven i organisationens historia just på en lördag klockan 08:30, när jag öppnade Twitter-appen i min mobil under min egen profil. Den lördagen satt jag ända till midnatt och svarade, och för varje tweet jag svarade på hade det kommit tre nya. Det var då jag insåg att det inte längre var hållbart. Jag krävde backup.

Organisera upp sociala medie-arbetet

Men tillfällig backup håller inte heller. Det gäller att organisera upp sociala medie-arbetet rejält. Annars riskerar man bara att bränna ut kommunikatör efter kommunikatör.

Nyköpings kommun har infört kommunikatör i beredskap (KiB) med ersättning enligt avtal. De har rutiner för hur KiB:arna jobbar så att omvärldsbevakning och kriskommunikationsberedskapen är säkrad. Och dessutom har de betalt för jourarbete, berättar kommunikatören Annica Nilsson för Sveriges Kommunikatörer.

Vad ni än gör – låt det inte bli ett problem som individen ifråga måste hantera själv. Det är som att beställa utbrändhet.

Bra svarstid = framgång

Förutom att era kommunikatörer inte bränns ut genom att organisera upp det, så har ni också mycket att vinna på bra svarstider. Mitt bästa minne är just från det där drevet, då vi fick media på hur bra vi var på att svara på Twitter. Kim Kärnfalk tog vid ett senare tillfälle upp i Radio 1 om hur fantastiskt tillgängliga vi var i sociala medier.

Behöver ni hjälp med att styra upp det?

Tveka inte att kontakta Hyvää!

Behövs det verkligen ännu en policy för sociala medier?

PostNords innehålls- och sociala medie-strateg Pontus Staunstrup citeras i Sveriges Kommunikatörer-bloggen om varför det behövs en intern policy för sociala medier.

”Allt det som de anställda gör på sociala medier kan reflektera tillbaka på organisationen. En intern policy är därför nödvändig för att minimera skador på såväl organisationens varumärke som individen” säger Pontus Staunstrup.

Jag håller med om att det kan få stora konsekvenser, inte minst för individen ifråga, om en ogenomtänkt tweet eller statusrad på Facebook kommer ut. Det gäller till och med om statusraden är låst för bara vänner, eftersom de är så lätta att skärmdumpa och sprida. Ett sådant exempel är IACs presschef Justine Sacco som 2013 under sin resa på väg till Sydafrika twittrade  ”Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just Kidding. I’m White”. En tweet som spreds snabbt över hela världen. När hon klev av flygplanet 12 timmar senare hade hon redan fått sparken.

Policydokument kan skrämma anställda

Samtidigt tror jag inte att ytterligare ett policydokument kommer att råda bot på problemet. Istället kan det skrämma de anställda. De kan få en känsla av att i den här organisationen är det inte särskilt högt i tak, utan se dokumentet som ännu ett sätt för ledningen att försöka styra och ställa ens privata sfär. Det kan sänka motivationen och lusten hos de anställda att bli de verkliga ambassadörer som organisationen behöver och vill ha.

Policyn blev att inte skapa en ny policy för varje problem

Jag har i en äldre blogg skrivit om hur jag i min roll som sociala medie-strateg på fackförbundet Kommunal arbetade med att ta fram riktlinjer för sociala medier. Här citerar jag den igen:

”2010 tillsattes en arbetsgrupp bestående av mig, enhetschefer och förste vice ordföranden i Kommunal för att arbeta fram en policy för sociala medier. Vi hade mycket diskussioner, och många aspekter att ta in i arbetet – allt från hur vi kan använda möjligheterna till hur vi kan undvika negativa konsekvenser som sociala medier ibland kan ge. Och ju mer vi pratade kom vi närmare till där vi är idag; att vi inte ska ha en sociala medie-policy. Vi bestämde oss istället för att satsa på ett samtalsmaterial om sociala medier.Varför valde vi den här vägen istället för policy-vägen? Vi kom fram till att det finns många argument för att samtal fungerar bättre än policys. Det är lite som dåvarande förste vice ordförande Tobias Baudin sa;

Så fort ett problem dyker upp, ja då ropas det om att vi måste ha en policy”.

Alla problem löses helt enkelt inte av policys, hur gärna man än skulle vilja att det fungerade så.Det svåra är att få människor att efterleva en policy. Den må vara välskriven, kortfattad, kanske till och med intressant layoutad, men det betyder ändå inte att den når ut och förankras i organisationen. Policys har en förmåga att hamna i byrålådan, eller helt enkelt ignoreras tills de glöms bort, om inte den närmaste chefen är duktig på att lyfta fram innehållet i dem. Men det kan bli en svettig uppgift för cheferna, eftersom det oftast finns så många policys att hålla reda på.

Dessutom är sociala medier ett ämne där kunskaperna varierar stort. En del använder det dagligen, andra väljer helt bort det. Det är svårt att skapa en policy om något som kräver en hel del förkunskaper hos den som ska följa den.

Så vi tänkte istället på vad vi ville uppnå. Ja, det var framför allt en gemensam kunskapsnivå och försöka komma fram till en någorlunda samsyn om sociala medier. Och i dagens sociala medie-landskap har många av oss märkt att dialog främjar kunskapsutbyte, och det är också genom samtal vi kan uppnå en samsyn. När vi kommit fram till denna insikt var det istället ett samtalsmaterial vi tyckte att vi behövde, som en ingång i enheter/avdelningar runt om i organisationen. Jag arbetade med att sätta ihop samtalsmaterialet i somras och nu under hösten har vi lanserat den, först på en träff för chefer och avdelningsstyrelser, och därefter på en personaldag för förbundskontoret då vi också startade igång samtalen direkt.

Det är inte säkert att vi har lösningen i vår hand. Kanske finns det andra sätt som är bättre, eller andra lösningar som passar bättre i andra organisationer. Men vi har valt att göra ett försök med denna början, och hur resultatet av det kommer bli får vi se. Vi kommer att samla in anteckningar från samtalen, och utifrån dem ser vi också hur vi går vidare med vårt tänk kring sociala medier. Det är hela tiden ett fortsatt arbete som måste utvecklas och som inte får stelna till i en snart ouppdaterad policy.”

Resultatet då?

Min bild är att det blev ett betydligt mer öppet klimat vad gällde sociala medier i organisationen. Och allt fler började med glädje sprida kampanjer och satsningar som var på gång. Det blev helt enkelt fler ambassadörer i organisationen, för att många kände att de kunde slappna av och andas ut. De fick också en ögonöppnare kring vad som kan vara smart och kanske mindre smart att lägga ut.

Dessa ögonöppnare och den gemensamma förståelsen kan åstadkomma mycket mer än ett policydokument.

Om #Nätromans – och tips för dig som nätdejtar!

natromans_blogg-560x306

Idag var jag med i TV4 Nyhetsmorgon om utställningen #Nätromans på Internetmuseum som drivs av .SE. I utställningen gör jag en djupdykning i nätdejtingens historia i Sverige med nostalgitrippar som mIRC, Qruiser, Helgon, Skunk och givetvis ett par mer nutida exempel som Match.com och Tinder. Det är verkligen ingen heltäckande historieredovisning, utan tanken är att du kan fylla på med din egna exempel! Läs också .SE-Gabriellas blogginlägg om sitt eget nätdejtande och mer om utställningen.

Min poäng med uställningen är att hylla allt flirtande, alla romanser och all kärlek som uppstått på nätet. För det är vad jag tycker är mest intressant med Internet – de sociala möjligheterna och att band uppstår i alla kanaler där det finns möjlighet till interaktion. Många har till exempel träffats i spel som World of Warcraft och Wordfeud.

Jag har själv nätdejtat sen jag var 14 år i mitten av 90-talet – inte bara potentiella partners utan också potentiella vänner, samarbetspartners och kunder. För mig är att nätdejta lika naturligt – om inte mer naturligt – som att träffas ”IRL”, dvs In Real Life. För mig är nätdejting ”real life”. Jag berättar mer om det i inslaget:

 

Okej, men du kanske känner dig lite oviss om hur du ska göra när du nätdejtar. Här får du mina 5 bästa tips (som också visas i rutan, men här mer utförligt).

5 tips för dig som nätdejtar

Var öppen inför vad det kan bli

Ditt nätdejtande kanske inte resulterar i kärlek, men du kan lika gärna få en god vän, en bra jobbkontakt eller kanske en danspartner. Se det som ett sätt att lära känna nya människor.

Var tydlig med vad du vill

Vill du till exempel ha barn, var öppen med det. Du kommer skrämma bort några, men det är bara bra. De som blir kvar är de som vill samma sak som du.

Våga bryta dina mönster

Dras du alltid till en och samma typ? Våga gå ut med någon som är helt annorlunda, fastän den kanske verkar ointressant. Det kanske är precis en sådan person du behöver i ditt liv i längden.

Var försiktig

Tänk på dig själv i första hand. Var försiktig med att lämna ut personliga uppgifter. Du vet trots allt inte vem det är du har flirtat med – det kan vara någon helt annan än du tänkt dig. Träffas därför bland andra människor första gången. Och gå därifrån om det inte känns bra.

Gör det för att ha kul

Så länge det känns kul är det rätt. Om du blir less, eller rentav känner dig apatisk av nätdejtande, ge dig då en välförtjänt paus. Ingen måste nätdejta, det är upp till dig själv om det är vägen för dig.

 

Fick förresten också synpunkten på Twitter att jag borde ge rådet att vara ärlig och inte framställa sig själv på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Håller givetvis med, bara det att jag ser ärlighet som en hygienfaktor..

/ Maria Niemi

Hur Folkhälsomyndigheten totalt missade viral succé

I tisdags rapporterade SVT Rapport om Folkhälsomyndighetens relevanta och viktiga studie – att varannan flicka känner sig tjock, trots att bara 12 procent är överviktiga. Jag reagerade direkt eftersom det visar problemet med GT:s kampanj #godisstopp – ska vi verkligen lära våra kroppsnojiga unga att de bör vara ännu mer oroliga över sin vikt än de redan är? Dessutom i de flesta fall helt obefogat, som studien visar.

Nu är det inte den superba studien som jag tänkte blogga om. Utan det faktum att Folkhälsomyndigheten totalt missade bollen på Twitter. De har en Twitter-profil med över 3 000 följare, så de hade potential för genomslag. Istället blev det jag, med min personliga Twitter-profil och hälften så många följare, som tog hem matchen. Ett enkelt tweet med siffrorna, en hänvisning till #godisstopp och retweetandet tog fart. Faktum är att det pågått konstant i snart ett dygn.

Jag blev viral – inte Folkhälsomyndigheten

Tweet om Folkhälsomyndighetens studie som blev viral.
Min tweet retweetades och favoritades 70 gånger under knappt ett dygn.

På Folkhälsomyndighetens Twitter-profil har de inte lagt ut ett enda tweet om studien, trots sina ändå hyfsade följarsiffra för att vara en myndighet. Skatteverket har t ex strax över 1 000 följare på Twitter.

Folkhälsomyndigheten kan förstås glädjas över att studien ändå fått spridning på Twitter tack vare mig. Men de förlorar den effekt det hade kunnat göra för deras digitala varumärke.

Folkhälsomyndighetens Twitter-profil 5 februari 2015
Folkhälsomyndighetens Twitter-profil 5 februari 2015

Så, sammanfattningsvis, hur lyckas viralt?

  1. Lägg överhuvudtaget ut något – om så vad som helst – om den superintressanta studien ni gjort
  2. Sammanfatta det viktigaste i studien kort och koncist
  3. Koppla det gärna till en redan stor allmän debatt, som #godisstopp
  4. Kom med ett påstående som tudelar, som både engagerar och förargar

Men det viktigaste är; glöm för bövelen inte bort sociala medier och webben i din press- och opinionsbildningskampanj! Människor som ser tv-inslaget vill kunna hitta det sen.

Folkmyndigheten är när som helst välkomna att höra av sig till mig om de behöver extern hjälp. Och om de inte är intresserade av just Hyvää, så har jag ett stort nätverk av sociala medie-experter jag gärna hänvisar till. Jag hörde givetvis av mig till Folkhälsomyndigheten direkt, men de svarade att de inte är behov av någon extern hjälp vad gäller sociala medier.

/Maria Niemi

Inlägget uppdaterades 150206. Kl 15:08 är antalet retweets 84 och favoritmarkeringar 33.

Klarar ni krisen?

Hur förberedd är er organisation för att hantera krisen när den kommer? För den kommer, tro mig. Frågan är bara när.

Jag brukar säga att jag är krisexpert. Inte bara för att jag rattat ett antal sociala medie-kriser och undanröjt ännu fler potentiella. Utan också för att jag hanterat ett antal privata kriser, såsom svår sjukdom och dödsfall i familjen. Jag har också rapporterat om kriser under min tid som journalist, bland annat den svåra liftolyckan i Abisko på 2000-talet. I alla lägen har jag hållit huvudet kallt, analyserat vad som är rätt att göra och gjort det. Och alltid har jag insett vikten av att ha professionellt folk omkring sig, för en kris rider man aldrig ut ensam.

SCA har nu gått igenom en stor kris. Mer djupgående om den och deras kriskommunikation kan du läsa hos Dagens Opinion. Bland annat skriver de:

”Hur kan det ha gått så snett med landets dyraste och skickligaste byråer inblandande? Det är frågan som stora delar av branschen ställer sig. Svaret ligger någonstans mellan ytterligheterna att kunden har fått fel råd eller fått rätt råd utan att lyssna på dem. En faktor som ska vägas in är att SCA inte har haft någon rutinerad presschef på plats.”

Kommunikatörer är inte bara bra på att kommunicera. De fungerar också som djävulens advokat i organisationen. De pekar ut riskfaktorer, vad som kan komma att bli en kris och undanröjer dem genom att ställa krav på organisationen att rätta till det felaktiga innan det är försent.

Det handlar om till exempel  om att se till att de där nöjesevenemangen på affärsresorna betalas med privata pengar och inte organisationens. Det är enkelt att se för kommunikatören, som vet exakt hur hemskt det kan bli om media får nys på det. Men inte alltid lika enkelt för dem som ska på nöjesevenemangen och tycker att ”det handlar om så lite pengar”. Hos människor där ute är dock den där lilla summan ganska mycket, och oavsett handlar det om rätt eller fel. De flesta arbetare får inte gå på en fotbollsmatch som jobbet betalar. De är glada om de överhuvudtaget blir bjuden på julbord. De tycker inte att det är okej att redan rika människor får ännu mer lyx och överflöd genom att använda andras pengar. Och det är just det här perspektivet som kommer att få störst bäring i traditionell media och sociala medier.

En smart uppsättning ska således innehålla både press- och sociala medie-kommunikatörer. Och jag benämner det i plural eftersom en kris kan innebära tröstlösa timmar där alla behöver bli avbytta för att inte bränna ut sig. Jag minns själv den värsta krisen jag hanterat i sociala medier, där det för varje tweet jag svarat på kommit tre nya. Då tackade jag min lyckliga stjärna för att jag hade en kollega som kunde sociala medier lika väl som jag, och snabbt kunde ta över när jag var för trött för att orka mer.

Den erfarenheten fick mig också att förstå vikten av att ha bra verktyg för att hantera sociala medier. Det finns ett antal ute på marknaden som är bra på olika sätt.

Behöver ni hjälp med er kriskommunikation? Tveka inte att höra av er!

/Maria Niemi

Därför kommer emojis ta över

En vän skrev på Facebook att ett av hennes nyårslöften var att börja använda ord istället för emojis. Hon är en tidig anammare av emojis, det som brukar kallas för en ’early adopter’. Och kanske har hon tröttnat sedan dessa figurer slagit stort i Sverige. Emojis är plötsligt överallt, till och med på annars så ordstrikta Twitter. Faktum är att genom denna Emojitracker kan du se alla emojis på Twitter i realtid.

Och inte bara de där små gula, runda rackarna, utan nu har Facebook introducerat en mer rik skara av dem. Såhär kan det till exempel se ut:

Emojis på Facebook

Emojis slog igenom på bredare front ungefär 2012 när iOS 6 släpptes, enligt About Tech. Men egentligen ligger vi efter i västvärlden. I Asien är emojis vanliga i digital kommunikation för att uttrycka sina känslor. Emojis är till exempel bärande element i tjänster som Line och KakaoTalk. Det finns till och med företag som varumärkeststämplar emojis som en marknadsföringsstrategi. De är gratis att ladda ned för användaren, och i utbyte får företaget en massa gratisreklam varje gång användarna uttrycker sig med dem. Emelie Fågelstedt berättar i ett blogginlägg om det här fenomenet, och skriver att vi troligen kommer att se ’Sticker-designer’ och ’Emoji-illustratör” som framtida yrken.

Line
Såhär kan en konversation på Line se ut.

Varför är emojis så populära?

Det finns troligen flera förklaringar. Att de är söta är säkert en av dem. I Japan är det gulliga – kawaii – eftersträvansvärt ända sedan 70-talet enligt Wikipedia. Men först och främst är det enklare att uttrycka sig med en emoji än att skriva det med ord eller asiatiska tecken. Emojis är mer direkta. De kan ge det där unika som vårt kroppsspråk annars bara kan förmedla. Emojis är vårt digitala kroppspråk. Och sedan vi började kommunicera med kroppspråk har vi inte slutat. Därför tror jag inte heller att vi någonsin kommer att sluta kommunicera med emojis, snarare kommer vi att göra det ännu mer.

Emojis är också ett enkelt uttrycksmedel för personer som inte lärt sig att skriva. Till exempel kan jag och min systerdotter hålla kontakten på det här sättet:

Emojis i sms
Emojis i sms-konversation 2015

Inkluderande emojis?

Ett problem som lyfts är bristen på mångfald bland de vanligaste emojisarna hos Apples produkter. Till exempel är avsaknaden av mörkhyade emojis total, och inte heller kan vi se samkönade par bland dem. Unicode Consortium har presenterat en plan för hur mångfalden kan ökas bland emojis, och de finns redan att köpa som tillägg. Däremot har ingen tillverkare ännu anammat dem som standard. Faktum är att en amerikan blev så irriterad över att det fanns risbollar men inte varmkorvar som emojis att hon skrev en petition till Vita huset, enligt Digital trends.

Med tanke på Facebooks uppdatering så finns här nu ett öppet fält av möjligheter för någon inkluderingssugen illustratör. Kanske är du den personen?
/Maria Niemi

Håll koll på statistiken, kommunikatörer!

Strategisk kommunikation handlar om att göra analys av vad målgrupperna efterfrågar och agera därefter, istället för att kommunicera utifrån sina egna antaganden och preferenser. Har man all information på bordet och gjort sina analyser kan man jobba snabbt men ändå smart.

Men kommunikatörer i Skandinavien verkar ha ganska dåliga kunskaper om vad allmänheten förväntar sig. Det visar undersökningen ComGap 2014 utförd av European Public Relations Education & Research Association.

Allmänheten går igång på helt andra saker än kommunikatörerna

Särskilt intressant är skillnaden vad gäller synen på sociala medier. Allmänheten förväntar sig framför allt information om produkter och tjänster i sociala medier. Men kommunikatörerna tror att det viktigaste är information om händelser och kriser, samt svar på andras kommentarer om organisationen eller information om företagets samhällsansvar – något som inte alls kommer särskilt högt upp på allmänhetens lista. De ser hellre information om kommande produkter och gärna erbjudanden om lägre priser.

ComGap 2014
ComGap 2014

Det här känner jag igen. En välkänd strid finns till exempel mellan digitalt ansvariga och opinionsbildare, där de digitalt ansvariga kan se med rena siffror att det som är mest populärt är sånt som är av direkt nytta för medlemmen eller kunden. Medan opinionsbildarna vill lägga ut sånt som är på tapeten just nu och har potential att bli en mediasak. Men medlemmarna och kunderna är sällan intresserade av mediastoffet.

Återigen handlar det om en sak; att renodla de olika kanalerna så att de passar rätt målgrupp. På Twitter är det fullt lämpligt att lägga ut något om en kris eller svar på andras kommentarer om organisationer. Men på Facebook och inte minst på webbplatsen kan det vara mycket bättre att erbjuda produktinformation och rabatter. Om er statistik talar för det alltså.

Mitt råd till dig som kommunikatör är; lyssna alltid på den som ansvarar för sociala medier och det digitala – hen har siffror på vad som faktiskt fungerar.

/Maria Niemi

 

 

LinkedIn har gått om Twitter i Sverige

LinkedIn

LinkedIn har passerat 2 miljoner medlemmar i Sverige rapporterar min ledningsgruppskollega Johannes Sundlo på HR Sverige Bloggen. Därmed är LinkedIn större än Twitter i Sverige, i alla fall om statistiken från Svenskarna på Internet stämmer. Endast Facebook och Instagram är större, men LinkedIn knappar in också på Instagram. Facebook behåller däremot sin position med 68 procent av svenskarna. I åldersgruppen 16-25 år besöker 95 procent någon gång Facebook och 81 procent gör det dagligen. Däremot säger inte LinkedIn-statistiken om hur väl använt det är. Det är endast medlemsantal som redovisas. Användningsfrekvensen är förstås mer intressant än medlemsantalet.

Men att just LinkedIn klättrar säger ändå något. Det här öppnar upp en större möjlighet för att jobba med ett område som jag tror kommer bli allt viktigare – nämligen employer branding, också kallat arbetsgivarvarumärke.

Employer branding handlar om att dagens människor förväntar sig mer av en arbetsgivare än att bara få en stadig lön varje månad. De vill se en satsning på bra arbetsmiljö, på en bra organisationskultur och faktum är att många vill också jobba på ett ställe som bidrar med något bra till världen. Det håller inte längre att bara satsa på varumärket gentemot sina medlemmar eller kunder. Organisationer måste också profilera sig mot potentiella anställda. Och det handlar inte bara om tjänstemanna- och akademikeryrken, som en kanske lätt tror.

I HR Bloggen Sverige går det att utläsa att topp tre branscher är IT & teknologi, offentlig sektor och sjukvård & hälsa. De flesta driver visserligen ett företag, är projektledare, säljare och konsulter, men yrket lärare hamnar på en åttonde plats. På LinkedIn finns exempelvis också 359 brevbärare – vilket var mitt allra första yrke under 90-talet.

Vad händer i en värld då professionella kontakter knyts allt lättare, oavsett bransch, och det alltså blir lättare att byta jobb? Kanske kommer det göra att arbetsgivarna tvingas leverera bättre arbetsvillkor för att attrahera arbetskraft. Och fackförbunden kan då bli en naturlig samarbetspartner för alla arbetsgivare i arbetet med att stärka sitt employer brand.

/Maria Niemi

Europas kommunikatörer är oense om appar

European Communication Monitor

En stor europeisk studie, European Communication Monitor 2014, baserad på svar från 2 777 seniorkommunikatörer från 42 länder, visar att kommunikatörer idag är med på tåget vad gäller vikten av närvaro online. 86 procent av kommunikatörerna anser att digitala kommunikationskanaler är de mest relevanta för strategisk kommunikation. Det går att jämföra med siffran 58 procent 2009. Studien visar också att det är de som identifierar sig som kvinnor som är bäst på att använda sig av digital teknik i jobbet.

Vad gäller mobila appar går däremot åsikterna isär. 62 procent av kommunikatörerna jobbar med appar idag. Men trots att var tredje organisation har appar för smarta mobiler och läsplattor menar 40 procent av kommunikatörerna att de inte tänker använda sig av dem för strategisk kommunikation. Och kanske är det klokt eftersom många förutspår appens död, däribland Jimmy Mannung på DIK-bloggen och Alyson Shontell på Business Insider. Eller vad tror du? Är apparna här för att stanna? Och är kommunikatörer som inte vill använda sig av dem osmarta?

Studien visar också att 73 procent av kommunikatörerna anser att arbetsbördan ökar stadigt. Det gäller inte minst bland de som identifierar sig som kvinnor. Jag känner själv igen det från min bakgrund som kommunikatör och mitt bästa tips till dig som håller på att drunkna bland alla uppgifter – anlita extern hjälp om du kan! Det finns många byråer och frilansare där ute som kan hjälpa dig. Hyvää Kommunikation är förstås en av dem.

/Maria Niemi

Selfies – ett sätt att ta kontroll

För ett par veckor sen bloggade jag om att selfies kan vara ett sätt att förmedla sin egen bild av sig själv, och till och med att en kan älska sig själv genom selfies. Nu driver psykologi- och beteendeekonomiprofessorn Daniel Arley samma tes i en artikel i SvD; att selfies är ett sätt att ta makten över bilden av sig själv:

 ”Om vi stoppar det vi gör för att be någon utomstående att ta vår bild så innebär det att vi känslomässigt kliver ut ur ögonblicket. Vi stannar upp och ler mot kameran och försöker sedan komma in i upplevelsen igen. Selfies löser det problemet.”

Enligt SvD använder sex av tio svenska ungdomar mellan 15 och 24 år bilddelningstjänsten Snapchat, där en bild bara syns i några sekunder och där många kommunicerar nästan enbart med selfies. Många förfasar över de ungas utseendehets, men fotografen Emma Blomberg tycker att det är dags att tänka om. Blomberg är aktuell med utställningen ”Självbilder” och säger såhär:

”Selfien har potential, med hjälp av den kan man ta kontroll och berätta mer om sig själv än den förväntade bilden.”

/ Maria Niemi

PS. Du som är sällskapssugen och nyfiken på Hyvää – kom på premiär AW 2014-11-27!

Älska dig själv med selfies

Finns det något som är så älskat, och samtidigt så hatat, som selfies? Alltid lite då och då blossar det upp en diskussion om någon som lägger ut en massa selfies. Eller tvärtom – någon som aldrig visar bilder på sig själv. Det är uppenbart att det finns en norm om ”lagom mycket selfies”. Men det är högst oklart var gränserna för detta lagom går. Precis som alltid med normer så upptäcks de först då en klivit över den där osynliga gränsen. Då kommer bestraffningen som på beställning.

Vad fyller selfien för funktion?
Utifrån en snabb analys kan det tänkas handla om bekräftelse. En lägger ut en bild på sig själv och får likes och (förhoppningsvis) trevliga kommentarer. Men jag tror det handlar om något djupare än så. Jag tror det kan handla om att skapa sig själv utifrån sin egen bild av sig själv. Selfien är en möjlighet att avbilda sig själv enligt sin egen uppfattning och helt strunta i andras. För det är oftast källan till irritationen hos andra; ”Han ser ju inte alls ut sådär i verkligheten” eller ”Hon fotar ju bara från den vinkeln där hon ser bäst ut hela tiden”. Men är det inte helt fantastiskt att kunna strunta i alla andras uppfattningar och bara utgå från sin egen självbild? Jag läser i boken Det är vår tur nu – att vara trans i en tvåkönsvärld utgiven av RFSL Stockholm en text av min förra kollega Mikael Hansén Goobar:

”På Internet hittade jag vänner, information och andra människor som såg mig som jag såg mig själv – en bild som visserligen var beskuren men som visade det som faktiskt var jag. Precis som fotona jag började lägga upp – med en ram som började strax ovanför brösten, ur en vinkel där den långa luggen doldes av en kortare, med rätt kontrast så att rätt ansiktsdrag lyftes fram – var bilden av mig som skapades i de texter, presentationer och meddelanden jag skrev säkert ofullständigt ur mitt vardagsumgänges perspektiv men samtidigt helt och hållet jag.”

Tänk att något så enkelt som en selfie kan vara en del i ett identitetsskapande för en person som kanske inte uppfattas på det sätt av andra som hen uppfattar sig själv. Ur det perspektivet kan selfien vara livsviktig, eller åtminstone en del i något som ger styrka.

”Att rollspela, att inte ens behöva vara bilden av sig själv, att alltså inte skapa sig själv utan någon annan, är ett sätt att göra sina drömmar tydliga och verkliga eller att skapa drömmar, idéer, bilder som inte fanns innan. Möjligheten att få kontrollera vem man är och att få bli någon annan kan vara otroligt viktigt i flera olika situationer. Om man befinner sig mitt uppe i en diskussion med sig själv där man försöker förstå om man är kille, tjej eller något annat. Om man är osäker på om man trivs i sin kropp eller inte. Eller om man är säker på alla dessa saker (jag vet att jag är kille) men blir osäker i mötet med omvärlden (alla ser mig som tjej). Att få säga fuck you till och med till behovet att vara sig själv och att välja att bli någon annan istället för att andra stoppar in en i ett fack som man inte är bekväm i.”

Jag minns själv när jag var tonåring, när inte Internet ännu slagit igenom (ja, jag är såpass gammal..!). Då kunde jag ägna många timmar åt att stå framför spegeln och försöka porträttera den Maria jag upplevde mig själv vara. Jag minns att det var stunder när jag mådde som bäst. För det var en sorts självkärlek jag ägnade mig åt. Samma sak är det nu. Jag tar bilder som visar upp mig på det sätt som jag tycker om att se mig själv.  Det kan vara bilder där jag ser snygg ut, men det kan också vara bilder där jag ser ledsen eller arg ut. Jag tycker om flera sidor hos mig själv. Och är inte det himla fint, att jag faktiskt tycker om att se mig själv. Självklart finns det också stunder då jag inte gör det. Därför blir de här stunderna med mig själv, när jag känner för att ta en selfie, något jag verkligen värnar om.

Maria Niemi
En selfie av mig som jag tycker om.

Men selfies fyller inte bara en självförverkligande funktion. Forskning visar att om vi exempelvis ser ett leende så börjar vi själva le, och genom att vi själva ler så blir vi glada eftersom hjärnan kopplar ihop dessa muskelspänningar med glädje. Och det räcker med att leendet syns på bild. Ja, till och med en smiley kan räcka! Så genom att lägga ut glada selfies på oss själva bjuder vi samtidigt andra på glädje. Och de ledsna bilderna väcker empati. Inte heller en så dum egenskap att bringa fram.

Personligen tror jag att vi inte kan få nog av att se bilder på personer som vi tycker om. Och de personer vi inte tycker om kanske vi helt enkelt inte ska följa. Det finns till exempel en fiffig funktion på Facebook som gör att du kan fortsätta vara vän med en person, men slippa se dens inlägg och kommentarer i ditt flöde – utan att den vet om att du gjort det. Och vad gäller Instagram, där är det redan idag accepterat att fokusera på dina intressen snarare än att följa alla du känner. Till syvene och sist handlar det om ditt liv och ditt välmående. Se till att få selfies från människor du tycker om och skippa resten är mitt stalltips. Då kan de personerna du inte gillar fortsätta lägga ut sina selfies inför de personer som gillar dem. Och alla blir nöjda och glada.

Sluta följa-funktionen på Facebook
Stör dig inte – sluta följa!

Så fortsätt ta selfies om det hjälper dig att älska dig själv! Kanske rentav investera i en selfie stick. Och för att avslutningsvis belöna dig som läst ända hit, så bjuder jag på ett leende i form av en smiley.. 🙂

 

/Maria Niemi

Vad blev viralt innan Facebook?

Jag hamnade i en gruppdiskussion om vad som blev viralt innan Facebook och Twitter. Ni vet då det faktiskt fanns sociala medier – de bara inte kallades så. Jag tänker på kanaler som IRC, ICQ, MSN, bloggar, forum och ja, till och med mejl.

Jag tillhör den första ungdomsgenerationen som fick Internet. Kommer aldrig glömma den dagen jag på skolan blev introducerad för mIRC och en helt ny värld öppnade sig. En av de första jag började chatta med var ”popdaniel”. Själv hette jag såklart ”indiegirl”, som ett försök att särskilja mig och vara lite coolare än jag egentligen kände mig.

Så vad funkade egentligen på den tiden? Var det något helt annat än nu? Nej, jag tror inte det. Om vi börjar med den tidiga virala succén Ansiktsburk:

Fenomenet att en helt annan text på vad som egentligen sägs är populärt kan vi se också idag:

Stefan Löfven, S, med fel undertext
Stefan Löfven, S, med en fantastisk undertext, dock feltextad från annat tv-program.

 

Ett annat fenomen som alltid funkat är fånig dans med lustiga karaktärer till enerverande musik. Till exempel Hamster Dance:

Påminner ju en hel del om Gagnam style..

 

Något som också alltid har funkat är en frustrerande vardagssituation många av oss kan känna igen oss i. Jämför då, en man blir arg på sin dator..

..med idag, en man blir arg på sin cykel:

 

Sen är ju alltid stiligt fejkade videos en hit. Jag minns att jag älskade Ninja Ping Pong:

Ungefär lika bra som denna Super Mario Bros-teater:

 

Men min personliga favorit från förr är utan tvekan Loitumas polka. Finns också i 10-timmarsversion för den som är i behov av det.. 🙂

 

Sammanfattningsvis – vad blir virala succéer?

Det går inte att säga på rak arm, isåfall skulle alla kreativa byråer och konsulter producera virala succéer varenda dag. Men det handlar ofta om humor, kreativitet, kanske en låt som sätter sig, möjligen något som provocerar, gärna något en aldrig sett förut. Eller så räcker det med att det helt enkelt är jäkligt gulligt! Själv fastnade jag häromdagen för denna underbara video på en hund som får massage. Gick tyvärr inte att bädda in i bloggen, men den är värd ett besök.

Vad har du för virala favoriter, från förr eller nu? Berätta gärna!

 

/Maria Niemi