Älska dig själv med selfies

Finns det något som är så älskat, och samtidigt så hatat, som selfies? Alltid lite då och då blossar det upp en diskussion om någon som lägger ut en massa selfies. Eller tvärtom – någon som aldrig visar bilder på sig själv. Det är uppenbart att det finns en norm om ”lagom mycket selfies”. Men det är högst oklart var gränserna för detta lagom går. Precis som alltid med normer så upptäcks de först då en klivit över den där osynliga gränsen. Då kommer bestraffningen som på beställning.

Vad fyller selfien för funktion?
Utifrån en snabb analys kan det tänkas handla om bekräftelse. En lägger ut en bild på sig själv och får likes och (förhoppningsvis) trevliga kommentarer. Men jag tror det handlar om något djupare än så. Jag tror det kan handla om att skapa sig själv utifrån sin egen bild av sig själv. Selfien är en möjlighet att avbilda sig själv enligt sin egen uppfattning och helt strunta i andras. För det är oftast källan till irritationen hos andra; ”Han ser ju inte alls ut sådär i verkligheten” eller ”Hon fotar ju bara från den vinkeln där hon ser bäst ut hela tiden”. Men är det inte helt fantastiskt att kunna strunta i alla andras uppfattningar och bara utgå från sin egen självbild? Jag läser i boken Det är vår tur nu – att vara trans i en tvåkönsvärld utgiven av RFSL Stockholm en text av min förra kollega Mikael Hansén Goobar:

”På Internet hittade jag vänner, information och andra människor som såg mig som jag såg mig själv – en bild som visserligen var beskuren men som visade det som faktiskt var jag. Precis som fotona jag började lägga upp – med en ram som började strax ovanför brösten, ur en vinkel där den långa luggen doldes av en kortare, med rätt kontrast så att rätt ansiktsdrag lyftes fram – var bilden av mig som skapades i de texter, presentationer och meddelanden jag skrev säkert ofullständigt ur mitt vardagsumgänges perspektiv men samtidigt helt och hållet jag.”

Tänk att något så enkelt som en selfie kan vara en del i ett identitetsskapande för en person som kanske inte uppfattas på det sätt av andra som hen uppfattar sig själv. Ur det perspektivet kan selfien vara livsviktig, eller åtminstone en del i något som ger styrka.

”Att rollspela, att inte ens behöva vara bilden av sig själv, att alltså inte skapa sig själv utan någon annan, är ett sätt att göra sina drömmar tydliga och verkliga eller att skapa drömmar, idéer, bilder som inte fanns innan. Möjligheten att få kontrollera vem man är och att få bli någon annan kan vara otroligt viktigt i flera olika situationer. Om man befinner sig mitt uppe i en diskussion med sig själv där man försöker förstå om man är kille, tjej eller något annat. Om man är osäker på om man trivs i sin kropp eller inte. Eller om man är säker på alla dessa saker (jag vet att jag är kille) men blir osäker i mötet med omvärlden (alla ser mig som tjej). Att få säga fuck you till och med till behovet att vara sig själv och att välja att bli någon annan istället för att andra stoppar in en i ett fack som man inte är bekväm i.”

Jag minns själv när jag var tonåring, när inte Internet ännu slagit igenom (ja, jag är såpass gammal..!). Då kunde jag ägna många timmar åt att stå framför spegeln och försöka porträttera den Maria jag upplevde mig själv vara. Jag minns att det var stunder när jag mådde som bäst. För det var en sorts självkärlek jag ägnade mig åt. Samma sak är det nu. Jag tar bilder som visar upp mig på det sätt som jag tycker om att se mig själv.  Det kan vara bilder där jag ser snygg ut, men det kan också vara bilder där jag ser ledsen eller arg ut. Jag tycker om flera sidor hos mig själv. Och är inte det himla fint, att jag faktiskt tycker om att se mig själv. Självklart finns det också stunder då jag inte gör det. Därför blir de här stunderna med mig själv, när jag känner för att ta en selfie, något jag verkligen värnar om.

Maria Niemi
En selfie av mig som jag tycker om.

Men selfies fyller inte bara en självförverkligande funktion. Forskning visar att om vi exempelvis ser ett leende så börjar vi själva le, och genom att vi själva ler så blir vi glada eftersom hjärnan kopplar ihop dessa muskelspänningar med glädje. Och det räcker med att leendet syns på bild. Ja, till och med en smiley kan räcka! Så genom att lägga ut glada selfies på oss själva bjuder vi samtidigt andra på glädje. Och de ledsna bilderna väcker empati. Inte heller en så dum egenskap att bringa fram.

Personligen tror jag att vi inte kan få nog av att se bilder på personer som vi tycker om. Och de personer vi inte tycker om kanske vi helt enkelt inte ska följa. Det finns till exempel en fiffig funktion på Facebook som gör att du kan fortsätta vara vän med en person, men slippa se dens inlägg och kommentarer i ditt flöde – utan att den vet om att du gjort det. Och vad gäller Instagram, där är det redan idag accepterat att fokusera på dina intressen snarare än att följa alla du känner. Till syvene och sist handlar det om ditt liv och ditt välmående. Se till att få selfies från människor du tycker om och skippa resten är mitt stalltips. Då kan de personerna du inte gillar fortsätta lägga ut sina selfies inför de personer som gillar dem. Och alla blir nöjda och glada.

Sluta följa-funktionen på Facebook
Stör dig inte – sluta följa!

Så fortsätt ta selfies om det hjälper dig att älska dig själv! Kanske rentav investera i en selfie stick. Och för att avslutningsvis belöna dig som läst ända hit, så bjuder jag på ett leende i form av en smiley.. 🙂

 

/Maria Niemi

En reaktion på ”Älska dig själv med selfies

Kommentera